Förlamad stapedius

Jag har fått en halvmysig släng av ansiktsförlamning, vilket inte bara innebär att man ser ganska dum ut för en tid framöver, utan även påverkar stapediusreflexen. Denna snillrika mekanism skyddar mot starka ljud genom att öka den akustiska impedansen i örat. Jag tänkte att om man nu ska leva utan detta skydd ett tag framöver, kan det vara intressant att kolla upp lite mer exakt hur reflexen påverkar uppfattningen av ljud.

I praktiken fungerar stapediusreflexen ungefär som en kompressor, dvs den sänker ljudnivån om denna når över ett visst tröskelvärde. Tröskelvärdet ligger omkring 80 dB för någorlunda rena signaler mellan 500-4000 Hz, och upp till 20 dB lägre för olika slags bredbandigt brus. Reflexen sänker ljudnivån med ca 20 dB, men tar lite tid (upp till 100 ms) på sig att "sparka igång", så plötsliga transientrika ljud går igenom opåverkade. Översatt till ljudtekniska termer, har man alltså en kompressor i örat, med Threshold 80 dB, Attack 100 ms, och som drar ned nivån med ca 20 dB. Release-värdet har jag inte hittat någon uppgift om.

20 dB är ganska mycket, och det känns måttligt kul att stå utan denna skyddsmekanism på vänstra örat. Jag får väl proppa igen hörselgången och hålla mig borta från situationer med starka ljud, som att diska.

Jag letade som fan efter en bild på en sån där ball kanin med ett stå-öra och ett häng-öra för att symbolisera min åkomma, men i brist på sådana, fick det i stället bli en bild på ett par smarriga torkade kaninöron. Jag är ingen Dan Brown, men jag tror symboliken bör gå hem ändå.